Verdun

Efter helgen låg det bara totalt desolata fall på avdelningen. När jag kom upp såg det ut som om jag skulle gå rond på patologen. Ingen rörde sig i sängarna och alla såg mer eller mindre döda ut. Dessutom luktade et död och förruttnelse i värmen. Inte en vindpust hade hittat in. Lukten påminde mig om lukten på sjukan i skyttegraven vid Verdun. Alla patienterna är infekterade överallt. Det finns inte ett sår som det inte rinner var ur. Jag skulle kunna bygga en VM bassäng och fylla den med var på gården och bredvid en till som är fylld med antibiotika. Alla får Cloxacillin, Metronidazol och Garamycin för vad de än söker. Det är stadartblandningen. När man frågar varför de får antibiotika får man oftast inget svar. Egentligen är det inte konstigt att alla badar i var. Dels kommer de sent med sina skador och dels saknas det hygienrutiner som fungerar. En ung kvinna med öppen femurfraktur hade varit hemma i dagar innan hon kom in. Det sprutar var ur såret. Hon hade klättrat i träd för att samla frön som hon skulle koka till barnen. Nu har familjen inte pengar till operation så hon får ligga i några månader. Ormbettet är katastrofalt. För varje dag är det mindre och mindre av senorna och musklerna. Funderar på att amputera men på vilken nivå? Min amputation som var ren har nu också blivit infekterad då han ligger i en lindrigt ren säng och pillar på sin stump. På lilla op salen har man en spann med rengöringsmedel och en trasa. När varet, blodet och allt annat som finns i en kropp runnit ut på galonskynket och golvet torkar man av först op bordet och sedan golvet. Vatten byter man ibland och trasan aldrig under dagen. Sen torkar man igen efter nästa patient. Doktorerna som ser sig som för lite mer gör allt i sina civila kläder med ett gummiförkläde. Samma gäller teknikerna som assisterar. Men de har iaf en sjukhusskjorta på sig, Dr Amolo får binda fast sin slips så att den inte flyr. Förband byter man sällan så där bor livsformer som inte är kända för mänskligheten. Det är eg inte heller konstigt då allt kostar och folk har inga pengar. Jag känner mig som Semmelweiss när jag försöker förklara och införa nya rutiner. .