Föreställ er följande scenario. Kring solnedgången i ett fjärran land i Afrique Noire efter en hård arbetsdag är Dr Livingstone på väg tillbaka till sitt älskade sjukhus där han under dagen räddat liv, missionerat och omvänt hedningarna till den enda sanna guden. Han har rundat av dagen med en tidning och en Guiness på den lokala klubben, språkat med honoratiores och utbytt erfarenheter om skörden, boskapen och livet. Nu när han är på väg över torget medan de sista solstrålarna tittar över bergen ser an plötsligt en vit man med sitt entourage. Stanley äventyraren har anlänt till stan. Hans bärare pustar ut medan han tittar sig runt och torkar svetten i pannan. Plötsligt får dessa två äventyrare syn på varandra. Stanley stelnar till och Dr Livingstone fastnar lite i steget. Men efter denna microsekund vänder sig Stanley och fortsätter sina göromål. Livet går vidare. Livingstone lite förvånat fortsätter även han över torget till sjukhuset som stänger sina portar efter honom. Det blir inget möte, det blir inga berömda ord och det blir inga häsningar utbytta. Historien tar en annan vändning.
Detta hände för någon dag sedan. Samme vite man, en stor svensk Rotarian, som vägrade hälsa på sjukhuset har åter invaderat stans bättre hotel och har tillbringat någon dag där utan att nedlåta sig att hälsa på kolleger. Jag kan köpa det. Varför skall man hälsa på någon trots att man är från samma land, samma branch och i slutändan gör samma saker. Men att man inte ens skickar iväg en nick som hälsning när man passerar varandra på någon enstaka meter säger en hel del. Hjälpbranchen är en märklig branch med en hel del märkliga aktörer. Men en sak har de gemensamt. Alla är rörande överens om att hjälpverksamhet skall koordineras för att största möjliga inpact men ingen vill bli koordinerad av någon annan. Eg vill man inte ha med andra att göra överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar