fredag 30 september 2011

Misär



Multipel öppen lårbensfraktur varur det tömmer sig litervis med var. Efter att ha kollat på bilderna kan jag räkna till sex fragment som ligger huller om buller. Man skulle kunna likna dt en skallra. Planen var att rensa ytterligare en vecka och om inte det fungerar så amputera. et fanns gott om plats uppåt. ill min förvåning höll anhöriga på att lasta henne i en Matatu (""taxi"") för att ta henne till ett annat sjukhus. Med annat sjukhus menade dem hem. Hem för att dö upplyste jag dem men det lyssnades inte på det örat. Men som alla andra är hon kvar. Förodligen så gick det inte att sätta in henne i en Matatu.



Den andra farturen har inte läkt någonting överhuvudtaget på 6v. Hon kan ligga här til domedagen men inte blir et bättre för det. Får försöka skicka henne till ngt anat ställe. Men som vanligt är det fråga om pengar.


Amptationen är infekterad självfallet då han pillar av förbandet och sticker in olika saker som han hittar i sängen.


Ormbettet är kanske lite lite bättre. Men det finns inte en sena kvar. Så någon pingisspelare blir hon inte mer.

Changa´a

Jag kan inte undanhålla er dena fantastiska beskrivning, närmast recept, på Changa från Wikipedia och tidningen. Är det detta man dricker på barerna så är det inte konstigt att man dör knall o fall.

1 jäs mjöl, gäst, yoghurt, socker i 20 dagar
2 Tillsätt jetbränsle, formalin, baterisyra, feces (skit), gamla damunderkläder, kadaver
3 häll upp i ett High ball glas med någon isbit
4 dekorera med mango o cherry bär
5 Njut



Changaa or Chang'aa (literal meaning "kill me quick"[1]) is an alcoholic drink which is popular in Kenya. Distilled from grains like millet, maize and sorghum, it is very potent. Its production and distribution is controlled in many cases by criminal gangs like the Mungiki. Gang violence in the Nairobi slum of Mathare escalated after local brewers asked another gang to intervene against the Mungiki when they increased their "tax" on the drink.[citation needed]
Illegally brewed changaa could be purchased for around US$0.15[2] to $0.25[1] per glass. The alcoholic content is sometimes increased by adding substances like jet fuel, embalming fluid or battery acid, which has the effect of giving the beverage more 'kick'.[1][3] Drinkers have suffered blindness or death due to methanol poisoning.[2] In Nairobi slums like Korogocho, the water used to make the drink is often contaminated with feces, and women's underwear along with decomposing dead rats have been found in the drink during police raids.[1]
The Kenyan government legalised the traditional home-brewed spirit in 2010, in an effort to take business away from establishments where toxic chemicals are added to the brew to make it stronger. [4] Under the new law, changaa must be manufactured, distributed and sold in glass bottles, and retailers must display health warning signs. Sale to individuals under age 18 is still prohibited, as is sale through automatic vending machines. Anyone making or selling adulterated changaa risks penalties of five million shillings, five years in jail, or both.[5]

Chang’aa - Jet fuel 'makes brew stronger'
14/04/2005 13:00 - (SA)
News 24.com
Nairobi - Jet fuel has become a major component in a local illicit brew drunk by many urban poor in Nairobi, a local newspaper reported on Thursday.
The Daily Nation newspaper quoted a brewer and seller of the illegal changaa liquor in a Nairobi slum, saying airport workers sell jet fuel to a well established net of customers who sell it on to brewers in the city.
The brewer said jet fuel is used to make the drink stronger - and it is also much cheaper than traditional ingredients, making the profits higher.
The newspaper reports said brewers also use formalin, a chemical used to preserve bodies, to shorten the brewing period.
"We don't have the time to go through long processes of preparation (of the original changaa brew). The drunkards are readily available with money, and all they need is something to make them high," said Mama Pima, the slum brewer.
The traditional changaa is made of maize flour, sorghum yeast and different types of sugar, but takes 20 days to make. – dpa
Giving a new meaning to the phrase "getting high," jet fuel has become a major ingredient in the illicit changaa moonshine brew drunk by many urban poor in Nairobi. According to a distiller interviewed in the local media, airport workers sell purloined jet fuel to a network that in turn sells it to brewers in the city. The jet fuel is used to make the drink stronger, and has the added bonus of being much cheaper than traditional ingredients, making the profits higher. Another mystery ingredient used by the bootleggers is formalin, a chemical used to embalm bodies, which shortens the manufacturing time. Traditional changaa is made of maize flour, sorghum yeast and sugar, but takes 20 days to make.


torsdag 29 september 2011

Skutans besättning

Besättningen på sjukhuset består huvudsakligen av tre Kenyanska läkare och ett antal ”clinical officers”. Till det tillkommer en läkare från Läkarbanken av varierande specialitet och kompetens. Dr Amollo är chef och är en duktig  kliniker  som har sett det mesta. Som kirurg har en hel del att önska trots att han opererar patienter. Någon formell kirurgisk utbildning har ingen läkare, de flesta är autodidakter och hackar så gott de kan. De Kenyaner som är kirurger, ca 50 st,  är i Nairobi där de tjänar helt andra summor än de skulle göra på småsjukhusen. Privatpatienterna betalar 200 – 300000 Sh för en operation på privatklinikerna. En höft kostar 140000Sh.  Dr Sarah är mest intresserad av mödravård och kommer snart att försvinna till Nairobi för att bli konsult i Health management. Clinical officers har en tvåårig utbildning med ett års praktik. Utbildningen är synnerlien rudimentär och saknar all patofysiologi, anatomi och teori, enbart pattern recognition av sjukdomar som de sedan behandlar. De tar första stöten på mottagningen och sorterar ut de pat som beh se en läkare. Resten får antbiotika. Vad jag har sett så har rätt ringa kunskaper. Det liknar och arbetar till stor del som våra akutläkare. Eg är de inte intresserade av att lära sig något nytt utan kör i sina gamla banor. Någon diskussion om patienterna förekommer inte och frågor ställs inte eftersom det tolkas som svaghet och hot mot den egna ställningen. Vad som händer med de patienter som de själva behandlar och som inte ses av en läkare vet man egentligen inte, förutom att alla får antibiotika. De kallar sig också gärna dr. Någon diskussion förekommer eg inte heller mellan de andra läkarna utan alla sköter sitt. Ingen är speciellt intresserad av att det kommer utländska läkare förutom att de ses som en avlastning. Ingen är egentligen så intresserad av den kunskap som vi ev kan förmedla varken kliniskt, administrativt eller vetenskapligt. Våra behandlingsrutiner, diagnosmetoder och möjligheter är extremt långt härifrån. Överföra dem till denna miljö är närmast omöjligt ffa om man bara är här i några veckor och utan egentligen något mandat.  Man har dock ett relativt ambitiöst utbildningsmöte för all personal varje vecka. På något sätt gå det runt och kanske blir någon friskare.

Överbeläggning

För närvarande har vi 42 patienter på sjukhuset varav 8 kirurgiska, sedan tillkommer 10 tal som bara är här. Någon överbeläggning a la Sverige är det inte tal om. En allmän oro börjar sprida sig över att man snart inte kommer att ha pengar till löner eftersom de huvudsakligen betalas av patientavgifter. Att befolkningen inte har pengar ser vi även på att mottagningen har mindre och mindre besök. Folk har inte ens 50 Sh till besöket. En läkare här tjänar ca 70 – 100000 Sh, en sköterska ca 20000. Undersköterskorna får 7000Sh och hur de kan överleva på den summan är en gåta. Det talas om att permittera de anställda. Administrationen sköts huvudsakligen av nunnorna och jag måste tillstå att förutom de vanliga tosigheterna så sköter de sjukhuset rätt väl med de möjligheter och medel de har.

onsdag 28 september 2011

Guide Micheline


 Redan vid dörren ser man de delikata råvarorna som är närproducerade av lokala uppfödare De ligger elegant framdukade så att man redan vid dörren kan välja vilken detalj som skall tillagas på träkolsgrillen. Även här ser man restaurangens känsla för de lokala detaljerna. Träkolet med sin unika smak kommer från traktens producenter. Kyparen visar till bordet där man bekvämt kan luta sig tillbaka och välja från den rikliga menyn. Man har valt den nu så populära rustikt eleganta landsbygdsstilen på inredningen för att matcha de lokala råvarorna. Borden och stolarna kommer från traktens slottsmiljöer och har via antikvitetsbutiker nått hit och bildar perfekt harmoni. Även en liten detalj som tvättstället harmonierar. Man trivs från första stund. Efter en stund presenteras den snyggt upplagda rätten, Chévre au grill Mutomois, på antikt kinesiskt porslin. Det lokalt producerade brödet gjort på högproteinmjöl från trakten kommer samtidigt från bageriet bredvid. Maitre de hotel förklarar att ”skomakaren skall stanna vid sin läst”. De slaktar och grillar medan bagaren bakar. Köttet är perfekt grillat, rosa inuti och knaprigt utanpå. Inte en fettbit eller sena, mört så man kan dela bitarna med fingrarna. Som dagens bonus serveras Rénale chévre grille´. Några bitar grillad njure med omisskännlig smak. Drycken perfekt tempererad kommer en bouteille från den rikliga djupa källaren. Efter halva måltiden kommer kockarna på parad och vi kan inte annat än att ge dem stående applåd. Perfaitment! Vi kan bara gratulera till de synnerligen välförtjänta 3 stjärnorna

HIV o sånt

Prevalensen av HIV är enligt tidningarna lite drygt 8% för kvinnor och 5% för män. Men vad jag har förstått så ligger den högre hos fertila kvinnor. Ett land som Uganda som hade enorma siffror tidigare började tala öppet om HIV och siffrorna gick ner men har nu åter börjat tiga och har planat ut. Även här talar man mer och mer om HIV och är mer öppen. Kyrkan propagerar avhållsamhet isf att befolkningen skall skydda sig med självfallet dåliga resultat. Så trots att alla är religiösa och tillbringar timmavis i veckan på att lyssna på präster och predikanter har just det budskapet inte gått fram. Att männen har ett ”reservhjul” är mycket vanligt. Dock lär det vara dyrt eftersom de måste betala allt för alla och de Kenyanska kvinnorna nöjer sig inte med lite enl Dr Sarah. Det har hänt även här att det kommer flera familjer och älskarinnor till dödsbädden med lite konflikt som följd. Ett hus i Nairobi blev tömt av älskarinnan innan frun kom hem från sjukhuset där hennes man just dött. Att gå till prostituerade är ett utbrett nöje. Tom Mutomo har flertal bordeller maskerade som "lodging & bar. På ett annat sjukhus där jag arbetade tidigare i Kenya gick den lokale läkaren förbi bordellen varje dag innan han gick hem till hustrun. Han var förvånad och undrande att jag inte ville gå med honom efter jobbet o ha lite trevligt. Det är vanligt att man i byarna byter fruar, övertar fruar och skaffar fler fruar. Är det då konstigt att HIV sprids? Att det börjar bli mer öppet i samhället ser man dock på kontaktannonserna i tidningarna. ”Good looking, god fearing educated 30y old HIV positive lady looks for a serious relationship with a god fearing economicaly stable man” Jag har sett det bland kvinnoannonserna men inte bland män. Med den svenska öppenheten skulle jag vilja se motsvarande, that would be the day.

tisdag 27 september 2011

Don´t say bread - say supa!


Min suplyer

Min bar



Till och med brödet super

Det som Kenyanerna verkligen är bra på är att ta livet av sig på alla möjliga effektiva sätt. Det räcker inte att ha det dåligt och inte ha mat för dagen så att folk svälter ihjäl. Nej man gör det gärna lite värre. Vi har redan nämnt trafiken som tar livet av en massa folk dagligen genom berusade chaufförer, överlastade skrotbilar och obefintliga vägar och allmän körning som Tattare. Att stjäla bränsle är en annan sport som tar många liv. Det vanliga scenariot är at man borrar hål i pipelines eller i tankbilar som står parkerade. Sedan när det börjar läcka så springer alla dit med dunkar och tankar upp. Vanligen är det diesel och det fungerar bra men ibland som nu senast i Nairobi var det bensin i ledningarna. Den rann ut via dels borrhål och dels via gamla utslitna packningar och ventiler. Alla i slumkvarteret såg si chans och sprang dit medan bensinen rann ner i vattenfyllda diken och spreds sig effektivt i hela området. Sedan slängde någon ner en fimp i diket med känt resultat. Hela kvarteret tog eld och hundratals döda. Varje dag läser man om tankbilar som tar eld. Något som är populärt nu är att dricka Changa ”sprit”. Halvindustriella produkter med fantasieggande namn som Yakazoma, Big man och Banana heaven säljs på olika barer. Problemet är at det inte är ren sprit utan sprit utblandad med olika kemikalier som folk dör av eller i bästa fall blir blinda av. Ofta använder man sig av folk utan pengar som lastar av varorna. De får en ordentlig dos innan de börjar och sedan ser man om de dels överlever och dels inte blir blinda. Gör de det så lastar man av och säljer annars kör man det vidare och provar en annan bar där de kanske är resistenta. Dagligen minst 20 – 30 döda enligt tidningarna. Politikerna har ”löst problemet” genom att minska öppettiderna på barerna, de får inte öppna före 10, och genom en ny lag som säger att all alkohol måste säljas i glasflaskor. Kloka beslut.

måndag 26 september 2011

Tattare

Folk kör som Tattare i Kenya. Fast möjligen ännu värre. Läser man tidningar varje dag så noterar man att det dör 100 tals i trafikolyckor dagligen. I en olycka kan det dö 20 - 30 pers.  En Matatu, minibuss för normalt ca 10pers, som sköter de flesta transporter i landet kan ha 50 passagerare. Igår välte en Matatu med 55 skolbarn ner i en ravin. Bussar kolliderar med lastbilar, motorcyklister krockar eller bara faller av. Ingen har körkort. Alla har "driving permit". Det får man om man betalar ca 5000 Sh, ca 350 kr. Det gäller sedan för alltid om man betalar en o annan muta. Tillståndet får man utan att kunna köra, det lär man 
sig under tiden. Ett körkort kostar för mycket och behövs egentligen inte. Alla fordon är överlastade. Polisen gör razzior men det löses med en slant. De som har råd dricker gärna ett o annat glas för at samla styrka innan de ger sig ut på motorcyklarna. Inte så konstigt med de här vägarna. Sen faller de av i bästa fall eller krockar med åsnor, getter, höns, barn eller fordon och bryter armar o ben. Hade en kille som sladdade av vägen på en orm efter att ha varit på Green corner hospitality hotel och druckit hemmagjorda kemikalier. Det är en kombinerad bordell och bar i stan varifrån det utgår många olyckor.

Verdun


Efter helgen låg det bara totalt desolata fall på avdelningen. När jag kom upp såg det ut som om jag skulle gå rond på patologen. Ingen rörde sig i sängarna och alla såg mer eller mindre döda ut. Dessutom luktade et död och förruttnelse i värmen. Inte en vindpust hade hittat in. Lukten påminde mig om lukten på sjukan i skyttegraven vid Verdun. Alla patienterna är infekterade överallt. Det finns inte ett sår som det inte rinner var ur. Jag skulle kunna bygga en VM bassäng och fylla den med var på gården och bredvid en till som är fylld med antibiotika. Alla får Cloxacillin, Metronidazol och Garamycin för vad de än söker. Det är stadartblandningen. När man frågar varför de får antibiotika får man oftast inget svar. Egentligen är det inte konstigt att alla badar i var. Dels kommer de sent med sina skador och dels saknas det hygienrutiner som fungerar. En ung kvinna med öppen femurfraktur hade varit hemma i dagar innan hon kom in. Det sprutar var ur såret. Hon hade klättrat i träd för att samla frön som hon skulle koka till barnen. Nu har familjen inte pengar till operation så hon får ligga i några månader. Ormbettet är katastrofalt. För varje dag är det mindre och mindre av senorna och musklerna. Funderar på att amputera men på vilken nivå? Min amputation som var ren har nu också blivit infekterad då han ligger i en lindrigt ren säng och pillar på sin stump. På lilla op salen har man en spann med rengöringsmedel och en trasa. När varet, blodet och allt annat som finns i en kropp runnit ut på galonskynket och golvet torkar man av först op bordet och sedan golvet. Vatten byter man ibland och trasan aldrig under dagen. Sen torkar man igen efter nästa patient. Doktorerna som ser sig som för lite mer gör allt i sina civila kläder med ett gummiförkläde. Samma gäller teknikerna som assisterar. Men de har iaf en sjukhusskjorta på sig, Dr Amolo får binda fast sin slips så att den inte flyr. Förband byter man sällan så där bor livsformer som inte är kända för mänskligheten. Det är eg inte heller konstigt då allt kostar och folk har inga pengar. Jag känner mig som Semmelweiss när jag försöker förklara och införa nya rutiner. .

söndag 25 september 2011

Ohyfsat

Gick genom sjukhuset idag och plötsligt såg vi muzungus som gick runt tillsammans med översköterskan och kollade på saker. Till vår extrema förvåning så visade det sig att det var en  svensk! Några Rotarydistrikt i mellansverige driver någon form av eget biståndsprojekt här efter en konflikt med Läkarbanken. Det absolut mest sjuka på hela historien är att killen har varit här i minst en dag, sovit på sjukhuset och inte kommit upp och sagt hej trots at han mycket väl vet att det här finns svenska kolleger som arbetar. Så beter sig en unge som surar, som inte är uppfostrad. Ohyfsat!

lördag 24 september 2011

Lördag förmiddag

Börjar som vanligt md rond. I viss mån börjar jag uppskatta datajournaler eftersom allt skivs för hand och är helt ostrukturerat och fullständigt oläsligt.  Vita A4 papper där man skriver  två kollumner. På mottagningen har de datajournal med, hör och häpna, e recept som går till egna apoteket. Lm skrivs ut styckevis.
 Opererad i Kitui eftersom an har varit sned i benen. Genus varus. Vad vet jag, jag är ingen ortoped. Nu var det infekterat under gipset. Tog den fega utvägen och skickade honom tillbaka. Det enda familjen visste var när han var opererad men inte vad man hade gjort.
Gröt på benet sen ngn vecka. Börjar se ok ut enligt vad jag kan se. 


Ascitestappning. Förvånandsvärt många har ascites som inte har med cancer att göra. Eller iaf vad patologen säger. Om han ens tittar i microscopet. Det finns inga möjligheter att undersöka med CT.  Många har ascites av TB.
Underarmsfraktur för några dagar sedan. Familjen väntade at komma in till det var lördag och marknad och de skulle hit ändå.  
Ormbett. Denna kvinna blev biten i sin hydda/hus av en kobra. De lesta kommer inte in eftersom de dör innan men hon kom in för några dagar sedan och fick bla serum och överlevde. Handen var lite svullen och det såg på det stora hela rätt ok ut. Som alla andra fick hon antibiotika. Skrev ut henne igår då det var i stort sett bra men hon gick inte hem, som alla andra, då hon inte hade pengar. Idag såg det ut såhär. Svullet, necrotiskt, luktade död o förruttnelse och droppade var o annat ur året. När jag lyfte på locket var det necrotiskt ner till fascian och ligamenten höll/håller på att gå åt pipan. Necrosen fortsätter långt in under. Nu får vi se vad som händer de närmasta dagarna. Ormar är inget man leker med.

fredag 23 september 2011

En byskola










Tillsammans med tandläkaren besökte vi en skola i närheten för at kontrollera barnens tänder.  Det stod ett gäng och väntade vid grinden för at släppa in oss under glada tillrop. Kände oss lite som Fluortanten som kommer. Skolan har ca 300 elever från 3 år(!) till 15. De minsta hade faktiskt också lektioner. All teknisk utrustning lyste med sin frånvaro. Inte en dator eller tv så långt ögat kunde se. Bara gamla affischer som i folkskolan och egenhändigt tillverkade planscher från gamla säckar. I motsats till Sverige var det däremot ordning på barnen. (jag vet att jag låter som en stofil) När vi blev presenterade så stod där 300 tysta barn på skolgården och lyssnade på rektorn och på oss när vi presenterade oss. Sedan ställde de sig på långt led och gapade så att tandläkaren kunde undersöka dem. Det man slås av är att tandstatus är omvänt mot Sverige. De med sämst socioekonomiskt status har bäst tänder. De äter inte snask och socker vilket de med lite bättre status gör. Barnen får, iaf fn, lunch. Någon organisation betalar för lunchen som kokas i skolköket. Ugali, bönor, välling (god) och något odefinierbart serveras varje dag. Skolavgiften är ca lite drygt 150 kr om året. Enligt rektorn och lärarna är det dyrt för föräldrarna i just detta området. Har man dessutom många barn blir det pengar av det. Jämför det med knappt 2000 kr på Holy Family som drivs av Katolska kyrkan. Självfallet är den senare skolan vida överlägen men det är intressanta jämförelser. Huvuddelen av böckerna har någon form av religiöst innehåll. I alla fall hänvisas det till bibelverser och religion överallt i böckerna. Darwin är en tämligen okänd figur. Tom COn på sjukhuset visste inte vem han var och på fullt allvar trodde, trots ”medicinsk” utbildning att gud hade skapat allt på en eftermiddag, eller om det är 6 dagar. Byskolan var associerad till kyrkan så det är möjligt att det finns skolor som har en lite mer verklighetsanpassad utbildning.

Dra ut en tand


Tandläkaren från Sverige gör ett utmärkt arbete här i Mutomo. Det finns ingen annan som kan göra jobbet. Visserligen så kan en CO, clinical officer, dra ut tänder men det är den tandvård som finns. Han kan inte göra fyllningar eller annat arbete. I motsats till läkarna har tandläkaren i stort sett samma utrustning som hemma och kan i princip göra samma arbete som hemma. Tom enklare bryggor och kronor kan tillverkas. Sen att folk inte har några medel och tänderna ofta åker ut är en annan sak. I motsats till läkarna har tandläkarna organiserat sin verksamhet väl, har en plan och vision med vad de vill åstadkomma och gör stor nytta. Folk år oftast inte till tandläkaren och det är lite tveksamt med tandborstningen. De fattigaste har inga pengar och knappt någon kunskap om tandhygien.


torsdag 22 september 2011

Operationssköterska sökes omgående

Jag vill ha en operationssköterska. Gärna gammal o ful det gör inget bara hon kan sitt jobb. Hon är välkommen. Alla operationer här en kamp. En kamp mot patienten, mot makterna, mot Kenyanska elbolaget som stänger av strömmen var 10e minut, mot instrumenten, mot hygienen och steriliteten, mot dammet, allt är emot en. Men den huvudsakliga kampen är mot personalen och ffa assistenten. Dr Sarah som i alla fall vet vad som är in o ut på patienten, vad som är upp o ner och som har ett hum om vad man skall göra fick malaria så jag fick hålla till godo med teknikern. Narkosen har ingen koll. Principen att blodet åker runt och luften in o ut har inte gått fram riktigt. Finns ingen monitorering av några parametrar. Att patienten inte har tryck har ingen betydelse. Iofs bra för det blöder mindre. Teknikern skall assistera, det innebär att man helst skall se vad man gör och hålla undan och att veta vad man skall göra. Men det förstår man inte riktigt. Det räcker inte med att fäkta med en uråldrig sug i såret så att man dels river av suturen på den största venen som finns, då ser man plötsligt ännu mindre, och dels gör hål på tarmen. Det står väl inte i curriculum på utbildningen. Till slut var jag så frustrerad att jag skulle hugga honom med peangen i ögat, flera gånger, så att han skulle se bättre vad jag höll på med. Men uppfostran gör att man tar ett steg tillbaka, tar ett djupt andetag och fortsätter kampen. Personalen tycker att man säkert är satans förstfödde då man dels är ateist och dels svär medan man opererar. Instrumenten är lämpade för en bilverkstad. Allt är utslitet och dåligt. Det är inte heller kanske så konstigt när det är utrangerat från Sverige och taget hit av olika läkare. Det finns inte basala grejor som fungerar. Att kalla detta kirurgi är ett skämt, snarare en pervers lekstuga. Om det finns någon kirurg från Sverige som kan försvara detta och påstå att han gör ett medicinskt kvalitativt arbete så är han antingen senil, galen, eller blivit av med sin legitimation och vill fortsätta här nere. Eller möjligen i bästa fall en romantiker som tror att han räddar världen. Skulle han göra detta på en patient i Sverige så skulle han bli utkastad från kliniken innan kafferasten på förmiddagen.

Mount Everest

Vad är det för ett oöverstigligt hinder lika högt som Mount Everest, lika djupt som Marianergraven och lika brett som Stilla oceanen som gör att det är omöjligt att förflytta en patient från avdelningen till operationsbordet på utsatt tid i en offentlig verksamhet? Nu kanske jag förolämpar nunnorna genom att kalla dem för ”offentlig verksamhet”. Jag känner mig som hemma. Om man skall börja operera klockan 9 innebär det klockan 1030. Av helt oförklarlig anledning kan man inte förflytta patienterna 100m och börja i tid.

onsdag 21 september 2011

Roligaste morgonen hittills

Jag gillar "ready made coffins"!
Hade en operation, prostatectomi, inplanerad igår. Lagom arbete i hettan med utrustning som lämnar mkt övrigt att önska. Dock kan jag meddela att två diatermihandtag har kommit från Nairobi. Sjukhuset har nått ett av sina strategiska mål för de närmaste fem åren och har nu, sannolikt, fungerande system. Men än har vi inte testat det live. Nåväl den äldre gentlemannen kom precis när jag skulle ner på stan vid fem tiden och sa att allt var klart. Pengarna var betalda, 18000 Shs, och blodet var donerat, två 2E. Snabb inskrivning, finns ingen anledning att fördjupa sig i någon anamnes eller liknande då de ändå inte vet eller ens förstår frågorna. Till min förvåning fanns där två operationer på listan när jag kom ner på morgonen. Lite förirrande då ingen visste något om den andre och ett visst detektivarbete började. Det visade sig att patient nr 1 inte alls hade betalt hela summan och hade inget blod. Pat nr2 var en gammal bekant som vi träffat några gånger redan som inte alls behövde någon operation men ville bli opererad ändå. Hans största problem var att hans stråle inte nådde lika långt som när han var 15. Han försökte med alla läkare på sjukhuset men hade fått samma svar. Smart som ha trodde at han var kom han vid midnatt och lurade jouren att han skulle opereras och blev inlagd. Han hade lurat in sig och sa att allt var klart både pengar och blod. I två timmar rådde total förvirring då alla blandade ihop patienterna och ingen visste något. Nr 1s anhöriga sprang ut på stan och försökte ”köpa” blod av främlingar. Betalar man en eller två öl får man en påse blod. Nr 2 försökte på alla sätt övertyga oss att allt var klart ända tills vi kastade ut honom. Till slut blev det inga operationer men vi kör Nr 1 imorgon.

Aid comedy: Mosquito nets make nice wedding dresses and fish driers

Kan inte låta bli att förmedla denna artikel som fanns i gårdagens Daily Nation. Den säger ungefär vad so alltid sagts om hjälp till Afrika även om det är allt annat än politiskt korrekt. Pengarna försvinner på vägen. Samma sak nu när väst skänker pengar till svälten i norra Kenya och i Somalia. Huvuddelen tas som "skatt" av kriminella ligor och säljs sedan på marknaderna. De allra fattigaste år naturligtvis ingen del i den sk hjälpen. Andra blir däremot rikare. Personligen tror jag att så länge hjälpen förmedlas av Afrikaner och på Afrikanernas vilkor så får de som verkligen behöver den ingenting.Det är något att tänka på när man skickar sina pengar i bla Sverige för att döva sitt samvete. De hungriga blir inte mättare av bidragen.
Aid comedy: Mosquito nets make nice wedding dresses and fish driers

By KAMAU MUTUNGA kmutunga@ke.nationmedia.com Posted Monday, September 19 2011

Africa is one of the world’s resource-rich continents, yet it is the most dependent on foreign aid, 50 years after colonial masters packed their imperial bags. And, besides its states being the most indebted, Africa is the largest producer of babies, and the least producer of food, according to the United Nations Development Program (UNDP). Look no further than Kenya. It has millions on the throes of starvation in the north, and needs food aid. Yet, it is an agricultural economy. Nigeria is one of the world’s largest oil producers, fourth actually. But electricity is yet to reach its rural areas as is the case in most African countries. In his 2006 book, The White Man’s Burden, William Easterly notes that the continent is dogged by lack of basic needs such as food, access to education, clean drinking water, health and shelter, despite the $500 billion disbursed in foreign aid over the last 50 years. The bulk of that dough was sunk in development projects meant to yank Africa out of blighting poverty. Volume of aid Well, Dr Kwame Akonor informs us in, Foreign Aid to Africa: A Hollow Hope? that “during the period when aid has risen overtime as a percentage of income in Africa, Africa’s growth has concurrently fallen.” And there is no evidence that more aid money has meant favourable development because, notes, Dr Akonor, “the total volume of aid, in and of itself, tells us nothing about how that money is disbursed or why a given project succeeds or fails.” In the end, the structure of African economies today, the volume of aid over the decades notwithstanding, remains as it was when British premier Harold McMillan said “the wind of change is blowing across Africa” in June 1960. The value of aid aside, Africa is its own worst enemy. The African Union estimates that the continent loses $148 billion — a quarter of its Gross Domestic Product — to corruption, annually. Development experts thus argue that Africa’s dependency has a lot to do with poor leadership than lack of money. The $500 billion given as aid up to year 2000 is not a lot as donors would have us believe though. According to Steven Radelet of the Centre for Global Development, that figure, over 50 years, averages to only about $10 per person per year or 20 cents per week per African. In low-income countries, argues Radelet, the figure further “works out to $14 per person per year — not exactly winning the lottery.” So, why does the West keep helping Africa? Former British Premier Tony Blair said during the Labour Party’s Annual Conference in 2001 that Africa was “a scar on the conscience of the world” and that the international community could heal it. Dr Akonor contends that it is under this moral obligation that Africa is helped to repair “the conditions of injustice and inequality that permeate the international political economy.” But this moral obligation only aids in stereotyping Africa as a “needy child,” a continent of “beggars” — a dubious reputation reinforced by the fact that African countries are the largest recipients of foreign aid. The UNDP claims that foreign aid provides governments with a resource for making multiple investments in health, education, and economic infrastructure needed to break cycles of deprivation. In short, Africa is helped, to help itself. But Dr Akonor sneers, “None of the foreign aid in Africa is aimed at transforming Africa’s structurally dependent economies.” Indeed, the International Finance Corporation, the private lending arm of the World Bank, found that only half of its projects in Africa succeed. Poorly designed aid projects resulted in perpetual dependence, far worse than the large sums forked out to actualise them. The primary true objective cited for African aid, says Dr Akonor, is to reduce poverty “in order to provide a bulwark against terrorism,” since the West reasons, poverty increases the susceptibility to violent extremism. Wasted, mismanaged and misdirected foreign aid in post-independence Africa has created a welfare dependent continent with an abysmal development record. Easterly notes that the big problem with foreign aid is that the bill is paid by “rich people who have very little knowledge of poor people.” Development in Africa has been long winding and laughably complex. Let’s, below, sample “good intentions” that came to monumental grief: Rollback Malaria, Kenya Multiple agencies aimed at raising $500 million in 1998 for the Rollback Malaria campaign “to halve the prevalence of malaria across Africa by 2010.” That figure was just a fraction of the $1.9 billion required by the World Health Organisation (WHO). The Rollback Malaria kitty only had $200 million by 2002. Two years later, the rate of malaria infection had not reduced, but had, instead, increased by 12 per cent, according to WHO. The year 2010 came and went. WHO said the fight against malaria was being waged “against a background of an increasing malaria burden.” One cause is the proboscis of a culture that sacks anti-malaria campaigns into the back-burner. Take Western Kenya, a malaria- prone region. In April this year, Quinto Ahindukha, the Western Provincial Director of public health and sanitation, attributed 30 per cent of child mortality there to malaria. That is 1,200 deaths monthly, on average. To “quinine” the situation, the Kenya government and NGOs embarked on anti-malaria campaigns. The Rollback Malaria Campaign continued encouraging the use of Insecticide Treated Nets (ITN) by pregnant mothers and children under five years of age. Cost being a factor, the nets were subsidised. Use of nets rose from seven per cent in 2004, to 67 per cent in 2007, reducing malaria deaths by 44 per cent. But alas! the gains made were a passing cloud. A study carried out in 2008 by Maseno University’s School of Public Health, Institute of Tropical Medicine, Nagasaki University, and ICIPE found that most of the long lasting mosquito nets were used for fishing and drying the catch because “they were free” and “fish dried faster on the nets.” The residents also dispensed with nets during hot weather. Women in Western Kenya sidestepped pre- and ante-natal care for fear of being tested for HIV. They preferred midwives, giving birth at home. Due to lack of immunisation of their children, measles shot up, alongside malaria. To rectify the situation, a double-barrelled campaign was mounted, giving a free mosquito net to every mother who took her child for immunisation against measles. But the onslaught of measles and malaria was unrelenting. Reason? Mothers were immunising their children twice: to get two nets — one for the child, the other for fishing — says the research. Not tailor-made for the lake, water hyacinth and all, the nets wore out, fast. And the spare nets at home came in handy. Note that, for maximum efficacy, only one injection is recommended against measles, rendering the exercise useless. Today, the mosquito nets are free. They are either green or blue, making it easy to apprehend those using them on Lake Victoria. And there will be a lot of apprehending to do since besides fishing, the recipients of nets in Western Kenya use them to cover backyard sukuma wiki and carrot gardens. The nets provide shade and ward off birds that destroy the nurseries. These residents would rather their “children contract malaria on a full stomach than die of hunger.” In Zambia, it is an offence under the Public Health Act to misuse mosquito nets. But street vendors there still use them to cover food, while tailors find them ideal for making wedding dresses. A bakery and a groundnut army Canada constructed for Tanzania an automated bakery in Dar es Salaam, with the whiff of freshly baked bread wafting alongside Dar’s coastal breeze in 1976. But the automated bakery closed shop five years later, going down as one of the worst cases of inappropriate aid in Africa. It creamed the Canadian taxpayer of $1.7 million — three times the projected cost by the Canadian International Development Agency. One condition for erecting the bakery was the appointment of Canadian consultants, and Angus Butler Engineering Company of Alberta, it was. The travelling expenses for Butler experts pushed up expenses by 7.5 per cent, according to a 1978 survey by the Institute of Development Studies, Brighton England. The machinery was suitable for conditions in Alberta, and could have been acquired for half the price, had they been bought in Germany or Japan, the survey later revealed. Instead of helping Tanzanians, the bakery only increased demand for Canadian wheat, besides running bakeries already operating in Dar out of business. It was later found that 10 smaller bakeries with simpler technology could have produced similar volumes as the Canadian bakery, which messed up Tanzanian currency exchange ratios due the demand for Canadian dollars to pay for the wheat. The Canadian bakery employed 60 people. The 10 local ones could have absorbed 350 Tanzanians, the study noted. The smaller bakeries could have relied less on Canadian spare parts, thus curbing vulnerability to breakdowns. But before Canadian wheat, was the British “groundnut army.” Tanzania was a German colony until the League of Nations transferred its administration to Britain. In 1946, the Labour Government of Clement Atlee sought to stock its national granary while improving agricultural production in East Africa via encouraging the colonies to grow and export groundnuts, to curb the shortage of edible oil occasioned by the vagaries of World War II. British explorer Henry Morton Stanley had described Tanzania, then named Tanganyika as “an interminable jungle of thorn bushes” where over 100,000 square kilometres of land and £25 million were committed to the groundnut project, the original idea of Frank Samuel, head honcho of United Africa Company, writes Alan Wood in, The Groundnut Affair. United Africa, a subsidiary of consumer products giant Unilever, required vegetable oil to manufacture its products. There were fears that vegetable oil would be in short supply. Groundnuts would come in handy. United Africa Company would face unnecessary bureaucracy in starting a farming project, hence Samuel’s muse that the newly elected Labour government take it up. To make the groundnut project a success, people were displaced and lives altered. Many things were ignored though: Groundnuts require at least 500mm or 20 inches of rainfall annually. Wood notes that the area chosen, at the suggestion of a pig farmer, was the drought-prone Kongwa, a district in Dodoma. Wildlife hazards and labour concerns — locals only worked during the wet season — grounded the groundnut project that had swollen its budget to £49 million by 1951. And now an interesting tale from Ethiopia: The vagaries of intermittent outbreaks of drought and famines stretching back to the 16th century have made Ethiopia one of the most food insecure, and thus food aid dependent countries anywhere. The United Nations donated 1.5 million tonnes of grain to Ethiopia in 2003, recalls Meron Assefa Arega in a study titled, The Impact of Food Aid on Grain Prices in Ethiopia. But that “help” only benefited farmers in the donor countries where the UN sourced the grain. The donation flooded the grain market, eroding prices. It cost an Ethiopian farmer $50 (Sh5,000 today) to produce one tonne of grain, but $25 (Sh2,500) to sell it in the open market due to decreased demand, further decreasing food production after farmers gave grains a wide berth. Oil pipe line, Chad-Cameroon The World Bank committed $4.2 billion (Sh420 billion) for the construction of an oil pipeline from Chad through Cameroon to the Atlantic Ocean. It became Africa’s biggest development project upon its completion in 2003. The idea was to develop Chad. The project to drill 300 oil wells with the capacity to extract 225, 000 barrels of oil daily with a 650 mile pipeline through Chad and Cameroon would bring foreign exchange via exporting the oil to Europe and North America, according to the World Bank. A consortium comprising ExxonMobil and Chevron from America and Petronas of Malaysia won the bid in one of the riskiest projects ever undertaken by the bank. But President Idriss Deby decreed that oil money be included into Chad’s 2005 national budget. To sign the deal, Deby demanded $25 million as a “signing bonus”. The tidy sum was used to, among others, buy weapons to defend the south against armed rebels in the north. Or else foreign oil concerns would be expelled pronto! That was in contravention of the agreement with the World Bank, which announced its withdrawal from the project in September 2008. The oil revenues were to be used to construct schools, hospitals, roads and so on. Currently, though it is the second most expensive country to live in in Africa, after Angola, according to Mercer’s 2011 Cost of Living Survey. N’Djamena, the “dead heart of Africa” and Chad’s rickety capital, is the world’s third most expensive city ahead of Moscow, Russia and Zurich, Switzerland. The United Nation’s Human Development Index 2010 ranks Chad the seventh poorest country in the whole wide world. By 2004, Chad had 550 kilometres of road. Over 80 per cent of its 10 million people depend on subsistence farming. Cotton, not oil, being the primary export. Idrisss “Itno” Deby, the former herder and trained pilot is still the president of Chad, which in 2006, was ranked by Forbes as one of the world’s most corrupt countries for “what may turn out to be the single most piggish use of philanthropic funds.”